– Synen på chefskap har förändrats enormt i Nynäshamn. När jag kom hit saknades system för ledning och mätning av kvalitet. Idag har jag nio gruppchefer att jobba med och en mycket stöttande förvaltningschef. Dessutom känner jag att den politiska ledningen vill och kan stötta oss, säger Maria Katajainen, när vi går genom korridorer möblerade med stor hemkänsla.
För tre år sen tog förändringarna fart med hennes tillsättning, och länsstyrelsens skarpa kritik mot vårdens magra sociala innehåll.
– Nu finns individuella planer för var och en av de boende, säger Maria.
– Planerna bygger på levnadsbeskrivningar för att vi hela tiden ska vara klara över vem, vilken individ, det är som vi har att ta hand om.
Alla anställda får 3 000 kronor i bonus. Fyra mål har uppnåtts:
- 90 procent av de boende upplever att de möts respektfullt och vänligt.
- Personalens sjukskrivningar har minskat med 18 procent.
- Samarbetet med frivilligorganisationerna har ökat med 30 procent i syfte att förbättra folkhälsoarbetet
- Man håller budget.
– Allt hänger ihop, säger Maria Katajainen och förklarar på ett modernt ledningsspråk. Men en rundvandring på det stora äldreboendet visar också på enkel handling: brukarråd som finns, ett anhörigråd som ska till.
– Med dagverksamhet öppen för alla Nynäshamns äldre, körsal, korttidsboende, kök och matsal i huset blir det så mycket mer än bara ett särskilt boende. Jag tror att vi snart kan konkurrera om att vara Stockholms bästa äldreboende. Sveriges bästa? Ja, varför inte, skrattar Maria Katajainen.
Jag känner att man lyssnar och förstår
Cajsa Granström Nordlund, 41, sitter i en korgstol på den inglasade balkongen i änden av plan 4. Solljuset flödar in genom stora fönster.
Sedan ett år är hon gruppchef för åtta medarbetare som tar hand om 15 boende. Men hennes erfarenhet av Rosengården sträcker sig 23 år bakåt i tiden, då hon arbetade som baderska.
– Jag har haft anhöriga här under lång tid. Därför förstår jag dem bättre idag, jag har en större empati.
Cajsas tjänst innebär att hon är gruppchef på 30 procent och undersköterska på 70 procent. Det är en glädje att arbeta, tycker hon.
– Det finns ofta ett lugn hos äldre. Man får se om dem, och man får så mycket tillbaka, kanske inte alltid med ord.
Under den förra djupa lågkonjunkturen i början av 1990-talet valde Cajsa att sluta sitt arbete. Nedskärningar och tystnad från politiker och tjänstemän ledde till känslor av besvikelse och utanförskap.
Nu är det kris igen. Men det är annorlunda.
- Vi var underbemannade en tid men räknade på vårdtyngden och fick genast förstärkning, trots tider av nedskärningar. Jag känner att man lyssnar, och förstår.
- Bonusen har nog inte ändrat vårt sätt att jobba men den ger energi.
Tre tusen kronor. Det blir nog spa någonstans, funderar Cajsa och skrattar mot solen.
Text: Jan Arleij
Foto: Örjan Björkdahl |
Ingegerd Andersson,
Foto: Örjan Björkdahl
" Det är dem väl unt"
År 2006 fick Ingegerd Andersson, 84, en stroke, och allt förändrades. Hon tvingades överge villan för Rosengården.
– Jag fick flytta hit direkt. Men jag längtar tillbaka, jag vill bo hemma, säger Ingegerd.
Hon bjuder på kaffe i sin lägenhet, en generöst tilltagen etta med sovalkov. Det gör hon ofta, väninnor och dottern besöker henne nästan dagligen.
Trots sin längtan är hon nöjd med livet på Rosengården, med personalen och sin lägenhet med den stora balkongen. Där sitter hon ofta i sin rullstol och tittar på vad som måste vara en 300 år gammal ek, som växer i högsta välmåga i sitt skyddade läge.
– De som jobbar här är toppen. Man kan prata med dem.
Personalen får bonus för att de bemöter er äldre på ett bra sätt, ni säger i en enkät att ni är nöjda.
– Jag är mycket nöjd, men det har jag varit även innan bonusen infördes. Det är dem väl unt att få en extra slant på sin lön.
Men det märks att de är för få, tycker Ingegerd.
– Det kan dröja länge innan jag får hjälp att komma in från balkongen. Ibland får jag inte duscha på över en vecka för att det fattas personal.
Emmy Eriksson,
Foto: Örjan Björkdahl
"De har tid med en"
Emmy Eriksson, 94, gillar inte att vara så gammal, men hon kan inte få det bättre än på Rosengården, säger hon.
Emmy blickar ut genom fönstret ner mot Fridhemsvägens entré. Människor kommer och går, möten och avsked, det rör på sig, och detta lilla folkliv vill Emmy inte vara utan.
– Vill man gå ut så får man det, och kan man inte gå ensam så får man någon med sig. Personalen har tid med en.
– Jag trivs här för att det händer saker i huset. Jag tar min rullator till Äldrecentrum och träffar folk och spelar bingo, för att få träffa både kompisar som bor här och andra som kommer utifrån.
Emmys man och son har gått bort, tre barnbarn har hon. Ett liv fullt av sociala möten får ändå sin fortsättning på Rosengården, tycker Emmy. Att bo kvar hemma hade blivit alldeles för ensamt.
– Det här är väl det bästa man kan tänka sig när man blir gammal och orkeslös, säger Emmy som ändå dammsuger sin lägenhet själv ”för att hålla i gång”. Hon går på gymnastik, och snart ska hon börja väva.
Finns det då ingenting som kan bli bättre på Rosengården?
– Nej, vad skulle det vara! |
.jpg)
.jpg)
