|
2010-01-05 11:47 |
Under mina barnaår på en bondgård i Uppland, så fick vi nästan dagligen besök av luffare och nasare. De förra tiggde mat, och min mor gav dem så att de slapp svälta. Nasarna bar på en tung väska med allehanda klädesplagg och annat, som de ville sälja.
Gemensamt för dessa vandrare var, att de dels var fattiga och hemlösa, dels att de hade sina speciella uttryck, som vi barn skrattade åt. En luffare hade en unicabox nästan full med olika stenar. Men han hade också hittat ett ”kattöga”, som suttit bakpå en cykel. Den där ”ädelstenen” skulle han utforska, vad den kunde heta.
Dessa människor kallades ofta för ”byfånar”, men sådana uppträdde också bland vanligt folk. En byfåne ansågs ”lite bakom”. Han var säkert förståndshandikappad och hade svårt att avgöra vad som passade sig att säga eller göra. Man gjorde ofta narr av dessa byfånar, som inte kunde försvara sig.
Vi vanliga människor är olika funtade. En del av oss är utåtriktade och har lätt att få kontakt med folk vi möter. Andra är inåtriktade och vill inte beblanda sig med kreti och pleti. De vill leva sitt eget liv och avskyr onödiga kontakter med utomstående.
Jag hör till den utåtriktade skaran, och har dagligen små pratstunder med gamla bekanta och vänner, men också med helt okända kvinnor och män. Vi växlar några fraser om vädret, och snart är samtalet i full gång. Likaså dyker en del på mig på gågatan, i bussen, spårvagnen eller affären. Det värsta är att komma ihåg namnen på dem. Med ålderns rätt säger jag då: Du får ursäkta, men jag har så svårt att komma ihåg namn. Och då säger de i regel efternamnet, och så minns jag hela namnet. Så pratar vi en stund om gemensamma bekanta, om barn och barnbarn och så vidare. Eller om resor vi gjort tillsammans.
Av en vän på Styrsö fick jag lära mig i somras, att man inte ska vara rädd för att ta kontakt med medvandrare. Det kan leda till en närmare bekantskaap och ett givande utbyte. Men när jag nu ger mig i samspråk med en man eller dam, som ser trevlig ut, är jag då en byfåne, som förlorat omdömet? Nej, min erfarenhet är, att så gott som alla blir glatt överraskade och är glada åt att få prata en stund med en äldre herre.
Unga grabbar och tjejer frågar jag om de har jobb, om de slutat skolan, om de satsat på något visst yrke, om de flyttat hemifrån och så vidare. Ibland utbyter vi till och med telefonnummer och epostadresser. En del bjuder jag hem på en kopp kaffe vid köksbordet i all enkelhet. Vi får dela med oss av ”läget ” just nu, vad vi upplevt på senaste tiden, och vad vi planerat för närmaste framtiden. Det är sådana stunder, som ger en guldkant åt tillvaron. Vi praktiserar begreppet MEDMÄNNISKA.
Därför, kära vänner, kända och okända, var inte rädda att ta kontakt med folk ni möter. De har kanske behov av att få prata en stund och få en ny vän. Du behöver inte bli klassad som omdömeslös byfåne för det. Tvärtom, en människa som bryr sig om en.
Anders Wikehult, Mölndal
 |
