Foto: SJ
Kustpilen.
Som morfar får man vara beredd på mycket. För cirka en månad sedan var både min dotter och svärson drabbade av influensa. Visserligen nästan efter varandra, men en fredag var båda sjuka samtidigt, och det gav mig en chans att få ta hand om mina båda barnbarn. De båda systrarna, fem och ett halvt resp. två och ett halvt år, behövde kvalificerad barnpassning under föräldrarnas sjukdom.
Ett sådant tillfälle får ju inte slösas bort hur som helst. Jag beslöt att tillsammans med flickorna göra något annorlunda denna välsignade dag. Vi skulle åka Kustpilen från Karlskrona ända till Sölvesborg och sedan hem igen.
Dagen började med att jag hämtade de förhoppningsfulla systrarna strax efter åtta. Först gick vi hem till mig och lekte lite, men sedan tog vi bussen till Karlskrona. Båda var utrustade med egna små ryggsäckar, innehållande lite av livets nödtorft, i detta fall sagoböcker och spel mm. Vi gav oss iväg med buss, och på vägen från busstationen till järnvägsstationen köpte lite dricka att ha på tåget. Det brukar vi alltid göra, sa storasyster, som åkt Kustpilen en gång tidigare.
Tåget stod och väntade på perrongen och vi, dvs morfar, storasyster och lillasyster, två ryggsäckar och en sittvagn kom på plats. Med plats menar jag då sittplatserna intill lekhörnan, för att Kustpilen är försedd med en sådan känner väl alla till.
För en månad sedan var det fortfarande lite vinteraktigt i Blekinge och flickorna var därför iklädda overaller, som nu skulle skalas av tillsammans med ollar och ytterskor. När det var gjort kunde vi sätta oss tillrätta, och tåget började sin resa genom vårt lilla landskap.
Ofrivillig fripassagerare
Vi kom först till Ronneby, och där steg det på en moder med en son, cirka fem år gammal. De hade varit och hälsat på pojkens mormor, som också följde med upp på tåget för ett sista farväl. Hon skulle inte följa med tåget, men det kom inte sällskapet på förrän tåget hade gått en kort sträcka. När mormodern såg det, skrek hon: ”Men tåget går ju, jag skall inte med!” Vi satt längst fram, och intill var förarens lilla kabyss, och han kunde därför inte undgå att höra det ångestfyllda skriket. Till SJ:s heder skall sägas att tåget stannade. Mormodern slapp åka med till Bräkne-Hoby. Hon kunde stiga av i vänstra utkanten av Ronnebys stationsområde.
Mina barnbarn hade inte lekt med SJ:s leksaker tidigare, men när den nye pojken började göra det, ville även de mina vara med. Helst utan den nye, men efter en stund kunde de samsas. På barns sätt fick pojken snart veta, att flickornas mamma och pappa var sjuka och att de nu skulle till Sölvesborg på en utflykt med morfar. I gengäld fick vi veta vart pojken och hans mamma skulle.
Spännande toaletter
Som alla föräldrar, farföräldrar och morföräldrar vet, har offentliga toaletter en magisk dragningskraft på barn, och Kustpilens är inget undantag. Snarare tvärtom eftersom de öppnas genom att man trycker på en knapp. Gamla människor skulle kanske inte kunna ta sig in på en sådan toalett, men små barn av i dag är väldigt avancerade. Nu skulle storasyster gå dit. Hon behövde ingen hjälp utan kunde klara sig själv och gav sig därför iväg ensam. Hon tryckte glatt på knappen och försvann in på toaletten, vars dörr sedan stängdes med en tryckning på en annan knapp. Hon kom dock snabbt tillbaka, och nu skulle morfar följa med. Det visade sig, att den översta knappen i långbyxorna satt så hårt, att hon inte kunde få upp den själv.
Efter toalettbesöket var det dags för fika. Nu skulle den nyinköpta drickaflaskan öppnas, och så skulle vi äta våra medhavda bullar. Även flasköppnare är något storasystrar kan hantera. Hon råkade dock dra av kapsylen och skära sig, så att ett blodvite uppstod. Jag hade tagit med mig mycket, men dock inte plåster, så jag gick ut på jakt efter konduktören. Efter en stunds letande hittade jag honom och fick det jag behövde. När jag kom tillbaka till våra platser, hade dock storasyster fått hjälp av pojkens mamma, som hade lindat om storasysters finger med en våtservett. En våtservett i all ära, men för ett skadat barn är inget så viktigt som ett plåster. Det anbringades därför, och sedan kunde vi fika.
Efter ytterligare lite läsande och lekande var vi framme i länets äldsta stad. Här hade jag utlovat lunch, och så skulle det bli. Vi gav oss av utan att veta var man äter lunch i Sölvesborg. Jag valde därför det första stället vi kom till. Sedan vi på nytt skalat av ytterkläderna, satte vi oss ner och väntade på menyn. Den kom, och jag lyckades övertyga barnbarnen om att dagens rätt var det bästa. Lillasyster satt i en barnstol mitt emot mig och storasyster vid min sida. Jag kunde med stolthet konstatera, att de var väldigt duktiga och åt upp all sin mat. Även här fanns det givetvis en toalett, och måltiden fick avbrytas ett par gånger för besök där.
Obligatorisk information
Vi hade gott om tid och jag drack kaffe på maten och barnen fick chokladbitar av servitrisen. Till slut hade alla gäster gått, och det visade sig att stället skulle stängas. Vi fick också se till att betala och ge oss av. De små kunderna hade tydligen trivts väldigt bra, för de båda servitriserna fick rejäla kramar av barnbarnen samt den obligatoriska informationen: ”Mamma och pappa är sjuka, och vi är här med morfar och nu skall vi åka hem”.
Vi hade god tid på oss innan det var dags att gå till tåget. Vi hann därför ta en promenad i staden och även gå in och köpa lite mer färdkost, för det brukar vi göra, fick jag på nytt veta av storasyster.
Resan tillbaka till Karlskrona gick utan problem. Efter fem-sex toalettbesök och en och en halv timmes resande var vi framme. Sedan var det bara att gå till busstorget och ta bussen hem till Rödeby, och jag kunde återlämna barnen till sina nu hjälpligt utvilade föräldrar.
Detta hände som ovan angivits på en fredag. Sedan var det lördag och söndag. Då vilade morfar.
Inskickat av: Jan Johansson
|
|
|
