|
2009-11-06 14:46 |
Mig äger ingen, Den girige och Fordringsägare är tre av höstens föreställningar.
Den berömda ketchupeffekten gäller också i Thalias värld. Efter en lång teatergles sommar trängs vi i foajéerna. Det är roligt och trösterikt särskilt som det mörknar och endast teater, bio och skaldjur har högsäsong.
Varje höst dimper det ner någon dagstidnings teaterbilaga i brevlådan. Och snudd på varje gång finns där någon liten kolumn om varför man ska gå på teatern. Jag har själv skrivit om det tidigare här och annorstädes. Teater tillhör de njutningar som måste introduceras inte bara en gång utan ofta. Teater liksom litteratur. Ändå grubblar jag över varför.
För när läste ni senast en krönika om behovet av att gå på bio? Vi går ju ändå. Liksom vi kollar på tv och sätter på radion. Det är något mystisk med det här. Kloka och erfarna vänner kan uttrycka saker som: ”Näe vet du, jag var och såg en föreställning… jag tror det var 1978, och det var förskräckligt dåligt så nej, teater det går bort!.” Jag skämtar inte och förmodligen har ni hört något liknande.
Men hallå! Kan det vara rimligt att ett teaterbesök för 31 år sen får så stor och avskräckande betydelse? Överför resonemanget till: ”Näe jag läste en tidning 1978 och den var så dålig så sen dess har det fått vara slut.”
Det mesta kan vara av varierande slag både när det gäller kvalitet, specialintresse just för mig, tema, förmåga att beröra osv. Och visst är det trist när en film, bok, utflykt, resa… gör oss besvikna. Men det är sällan en besvikelse förhindrar oss från vidare filmintresse eller från att småningom rekvirera hem nya resebroschyrer.
Just nu, denna höst, finns oändliga möjligheter till den sorts kickar som en berörande teaterupplevelse kan ge. Konsten gör motstånd i krisens Sverige. För det handlar inte bara om det materiella utan i högsta grad också om vad vi får för invärtes bruk.
Flera stora teatrar har nya chefer vid rodret: Marie Louise Ekman på Dramaten – en 65-årig eldslåga som föryngrar teaterns arbetssätt och utbud med djärvt nytänkande. Folkteatern i Göteborg där Lars Norén och Ulrika Josephsson vill göra teatern mer tillgänglig. En tillgänglighet de inte definierar som en förenklad form av teater, utan som att möjligheten att ta sig till teatern ska bli enklare. På Dalateatern har Gugge Sandström nyss tillträtt tjänsten som chef och hoppas fylla salongerna med intresserad publik genom att mixa ung dramatik med gamla patinerade texter. Nere hos Byteatern i Kalmar basar sen några år Karin Parrot. Även hon med många år och lång erfarenhet på cv:et. Också där präglas arbetet av nyfiken upptäckarlusta.
Så varför inte ta en god, men teaterovillig, vän i hampan och se vad alla teaterledare med unga idéer kan blåsa in för friska höstvindar i teaterhusen? Själv är jag till exempel nyfiken på vad Gösta Ekman gör av den gamla klassikern Den girige på Dramaten, hur Michaela Granit lyckas överföra den Augustbelönade boken Svinalängorna till teater (turné Riksteatern) eller vilken het röra En turk, en bög, en chilenare av Gertrud Larsson i regi av Michael Cocke blir på Folkteatern i Gävleborg. Och när Johan Huldt sätter upp Tjechovs Nysningen på Malmö Stadsteater känns det ju som om teatern verkligen har kastat näsduken rätt in i den pågående pandemin: ”Varför skulle detta hända mig? Varför gick jag alls på teatern? Varför satt jag inte på läktaren med folk ur min egen klass. De älskar att nysa på varandra.”
Låt oss ordinera oss själva lite teaterskratt som förebyggande medicin!
Text: Pia Huss
tetaterkritiker i flera tidningar samt redaktör för Opsis Kalopsis |
Tre scentips
Stefan Larsson har klätt av Scener ur ett äktenskap velourdressen när han nu iscensatt den på 70-talet så kultförklarade tv-serien på Dramatens Lilla Scen. Erland Josephsons och Liv Ullmans äktenskapliga uppgörelser angick alla när det begav sig. Det gör Stefan Larssons, av helt naturliga skäl rejält kortade och koncentrerade bearbetning med Jonas Karlsson och Livia Millhagen i rollerna, också. Men nu – kanske beror det på att jag blivit äldre – finns här så mycket mer humor och självironi. Det känns befriande, men är till viss del på bekostnad av att spelet inte längre tar mig helt i anspråk. Men hemskt, igenkännbart och speglande komiskt är det. Och den som gillar att frossa i kroppsspråkets understatements – då säger jag bara Jonas Karlsson!– gefundenes fressen!
Ett ruggigt drama är Fordringsägare som Riksteatern under hösten turnerar med över hela landet. Här handlar det inte om kalla kårar utan om Strindbergs talang för det intrikata och infama. Pjäsen handlar om hur två makar, framförallt hustrun Tekla, vantrivs i sin roll och sitt äktenskap. Så dyker vänlige Gustav upp och lyssnar så inkännande till den orolige maken. Vad som dock är en hemlighet mellan Tekla och gästen är att de två en gång varit gifta med varandra och nu gärna vill återuppta förhållandet. Vi får stor passion, stor smärta men även mycket humor. Allt framfört av den spännande unga skådespelartrion Hannes Meidal, Jennie Silfverhjelm och Jens Ohlin, i regi av Linus Fellbom.
Mig äger ingen heter en fantastisk bok om att växa upp hos en pappa med sociala svårigheter och missbruk, men med en gigantisk förmåga att älska sin dotter. Att göra teater av Åsa Linderborgs kioskvältare är inget annat än en utmaning. Är dock förväntansfull inför att få se hela denna svallande sentimentala, brutala men samtidigt klarsynta, historia iscensatt av den lyssnande och musikaliska regissören Eva Gröndahl på Teater Västmanland. |
 |
.jpg)
.jpg)
