Att medellivslängden har höjts väsentligt på bara några hundra år har haft sin betydelse för hur vi ser på åldrande och ålderdom. Vi har fått mera tid för eget bruk sedan vi lämnat det aktiva yrkeslivet. Möjligheterna att kompensera sig för en del av de krämpor och tillkortakommanden, som länge ansetts höra ålderdomen till, har också förändrats med tiden. Den tekniska utvecklingen har ibland gynnat och i-bland missgynnat oss äldre.
Många säger att de nu, som pensionärer, äntligen fått tid att läsa vad de tidigare inte hunnit med. Men hur gjorde man förr när synen blivit för dålig men läslusten fanns kvar? Glasögon har visserligen funnits sedan slutet av 1200-talet – mycket längre än vad många i dag tycks tro – men hur gjorde man under antiken? Böcker fanns ju redan då även om de ännu var en bristvara och på läslusten hos många äldre bildade romare var det ofta inget större fel.
Den lösning, som rekommenderades av Cicero och andra, var enkel och förankrad i tidens samhällsskick: man fick skaffa en slav som var läskunnig och kunde bistå med högläsning – en tidig motsvarighet till våra dagars talböcker.
Även hörseln kunde svikta och bli ett hinder för ett fullgott liv. Det fanns, relativt tidigt, en och annan hörande som såg problemet och försökte hitta en lösning. Till dem hörde en herre, som hette Athanasius Kircher. Han var född 1602 och hade 1630 blivit professor i Würzburg. Året därpå flydde han undan kriget, det trettioåriga, till Avignon i Frankrike. Några år senare var han i Rom där han fick en tjänst som lärare i matematik och där han också dog 1680.
Kircher var en man med många intressen, som gärna gav sig i kast med nya uppgifter. Den hörapparat han konstruerade har inte många likheter med dagens avancerade hjälpmedel. Den var stor och drygt en meter lång, såg ut som en ”fetmagad” cigarr och stod på ett stativ.
På en bild, som visar hur den såg ut och hur den var tänkt att användas, sitter den hörselskadade vid ”cigarrens” ena ände med örat vänt mot dess ena öppning. Vid den andra änden sitter hans hörande kamrat och talar rakt in i röret, cigarren.
Den, som själv är hörselskadad, förstår direkt vad som är felet med konstruktionen. Den är inte bara stor och otymplig och i det närmaste omöjlig att ha med sig. Om man sitter som den hörselskadade gör på bilden, med ansiktet vänt åt sidan, så ser man inte den man talar med och kan därför inte heller ta hjälp av avläsning.
Särskilt diskret var den ju inte heller och döva och hörselskadade tycks i långa tider ha varit fåfänga och önskat sig så diskreta hjälpmedel som möjligt. Att tanken bakom de gamla hörlurarna var rätt insåg man ju men man ville gärna gömma lurarna i föremål, som primärt såg ut att ha andra funktioner.
Och det var så vi fick en lång rad mer eller mindre sinnrikt maskerade hörseltekniska hjälpmedel, som numera bara kan ses på ett eller annat museum. Det fanns hörkäppar och hörvaser, det fanns hörkammar och ”skäggmottagare”. Hörhjälpmedlet kunde också gömmas i hatten. En portugisisk kung, Johan VI, beställde år 1819 en ”akustisk tron” med armstöd, som fungerade som ett slags förstärkande hörlurar.
Litterära vittnesbörd om hur man kan uppleva en med tiden sviktande hörsel har vi många. Ett exempel från vår vikingatid är Egill Skalla-Grimsons saga från 900-talet.
Sitt namn hade han fått eftersom han, i likhet med sin far, hade blivit skallig redan i ungdomen men det är inte främst därför han klagar över sin ålderdom. Han har också drabbats av ofrivilliga huvudskakningar och fått bekymmer med balansen, ”jämt faller jag kull”. Potensen är inte heller vad den varit ”och hörseln är borta”.
Egills tungsinta lamentation över sitt liv på ålderns höst är också, vad jag kunnat finna, vårt äldsta litterärt genomförda porträtt av en människa, som drabbats av ålderdomsdövhet, presbyacusis.
Att inte längre kunna höra syrsorna har länge uppfattats som ett tecken på att ålderdomen närmar sig. ”Visst blir jag dövare med åren”, skriver poeten Stig Sjödin, ”cikadan flyr i ulligt mörker och fågelsången svalnar.” Å andra sidan har den tekniska utvecklingen efter hand gett oss allt bättre hjälpmedel. Hörapparaterna har blivit mer funktionella och börjar lära sig att skilja tal från störande ljud i omgivningen. Glasögonen, som hade funnit sin grundläggande modell många hundra år tidigare, har också förfinats både praktiskt och estetiskt.
Om man ser på saken i det långa perspektivet får man nog medge att det trots allt har blivit lite lättare att vara gammal i vår tid. Att vi lever längre betyder i bästa fall att vi fått mera tid till vårt förfogande, det dröjer längre innan vi blir riktigt gamla, men ”livets höst” är också den årstid då vännerna försvinner och vi riskerar att lämnas ensamma med sorgen efter en förlorad livskamrat.
Då står vi som Karl Ragnar Gierow, en gång ”ständig sekreterare” i Svenska akademien, skrev ensamma kvar på bryggan i väntan på den sista färden.
Men helt ensam är man ju nästan aldrig. Man är ändå bara en av många, som gjort samma eller ungefär samma erfarenheter som man själv och har funderingar av samma slag om hur ett gott liv kan se ut även på äldre dagar. Det är just det som är föreningslivets ryggrad och styrka och den betydelse ett aktivt medlemskap i föreningslivet kan ha för vår hälsa och vårt välbefinnande går knappast att överskatta.
I föreningslivet har många funnit inte bara ett sätt att tillsammans ställa krav på politiker och myndigheter utan också många nya vänner. En del har där också upptäckt nya resurser och möjligheter hos sig själva.
Text: Bo Andersson |
|
Bo Andersson
är 75 år och bosatt i Skärholmen. Han har arbetat som journalist och som dramaturg vid TV-teatern. Han blev döv 1976 och har skrivit många böcker med medicinhistorisk, handikapphistorisk och kulturhistorisk inriktning.
2008 gav han tillsammans med Siv Hågård ut boken Livsresan – en antologi om åldrar, där 85 poeter, varav flertalet kvinnliga, utifrån egna erfarenheter och tankar om livet berättar om livets alla faser, om ungdom och vuxenliv, om arbete och möda, om förälskelse och kärlek i alla åldrar och om åldrandets villkor på gott och ont.
Boken kan beställas direkt från förlaget:
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
|
.jpg)
.jpg)
