Varför skryter vi så mycket? Det funderar Anders Wikehult över i denna text, och försöker sig på några förklaringar.
Jag har en god vän, som heter Herman.. Han har varit en duktig präst i hela sitt liv. Liksom jag kom Herman från mycket enkla förhållanden. Vi är jämngamla. Herman fyller snart 90 och jag 89. Vi träffas varannan onsdagsmorgon på en ”gubbfrukost”, som kyrkan ordnar. Herman är full av levnadsvisdom, och vi har angenäma samtal i hela gruppen.
En dag sa Herman :” Har du märkt, hur lätt vi gamla skryter. Vi skryter med, att det var bättre förr.”
Jag svarade, att det särskilt kännetecknar lärarfolk, men att det annars förekommer skryt i alla åldrar och i alla samhällsklasser. Småpojkar visar sina muskler och skryter med, att de är starkast. Och så tar de ett nappatag. Flickor skryter med att de har finaste klänningen eller rosetten i håret. De kanske också fått nya blanka skor.
När puberteten fått vissa körtlar att producera hormoner, vill en del grabbar skryta med hur många tjejer de ”erövrat”. Lusten att älska inträffar annars tidigast hos flickor som bekant. Men där förekommer stora differenser. Tyvärr blir resultatet av dessa tonårsförälskelser allt för ofta aborter. Det hjälper föga med undervisning i sex och samlevnad i våra skolor. De många aborterna är och förblir ett av våra största samhällsproblem.
I familjer med god ekonomi blommar också skrytet. Det måste finnas statusprylar av alla de slag. I alla rum ska finnas en hypermodern TV, även i köket. Alla i familjen har sin egen dator, som de spelar på, lyssnar på musik eller chattar med vänner på. De försigkomna installerar Skype och I-phone, så att de kan ringa praktiskt taget gratis över hela jorden. På garageinfarten står en bil eller två i lyxklass.
Allt för att visa, hur bra ställt man har det.
I samhällslivet florerar skrytet oblommerat. Massor av reklam kommer dagligen i våra brevlådor eller i dagstidningarna. Affischer och annonser basunerar ut, att just de har de lägsta priserna och de bästa förmånerna. Visst är det bra med konkurrens, men skrytsamheten får inte ta överhanden. Banker skryter över hur hög ränta de ger på våra insatta pengar. Tidningsredaktioner skryter med hur upplagan vuxit och hur väl de bevakar händelserna i samhället. Här och var förekommer också skrytbyggen. Arkitekter och byggnadsnämnder ritar och bygger höghus, ja, ibland till och med skyskrapor. För närvarande leder arabstaten Dubai i fråga om höga hus. Även i våra svenska städer kan vi se underliga byggnader, som tyder på skrytsamhet.
Skryt och övermod finner vi också inom vissa trossamfund och sekter. Med stöd av bibelord menar man sig sitta inne med den rätta sanningen. Stridigheterna inom kyrkor och samfund är djupt beklagligt. Var finns då broderskärleken, när man skryter med sin tro?
Bland idrottsfolk och sportare kan vi allt emellanåt också träffa på skrytare. Men de verkligt stora drar sig för att visa övermod. Jag skulle kunna räkna upp många namn, men jag stannar vid Ingemar Stenmark, en rese inom alpina sporten på 70- och 80-talen. När man frågade Ingemar, hur han bar sig åt för att klara alla portar, så svarade han helt lugnt: ”De e bare å åk ”.
Visst är det jobbigt att behöva umgås med folk som är skrytsamma. Men när det gäller beteenden, så är det som bekant en himmelsvid skillnad mellan å ena sidan översittare och strebrar och å andra sidan de timida och tystlåtna, som nästan ber om ursäkt för att de finns till. De flesta av oss befinner sig någonstans i mitten av den skalan. Vi måste då fråga oss, vad orsaken är, att så många måste framhålla sin duktighet i ur och skur. Ja, våra egenskaper får vi genom de nedärvda generna. Därför är det vanligt att en skrytsam far alstrar skrytsamma barn. En timid mamma ger upphov till lugna och välartade pojkar och flickor. Sedan kommer miljön att inverka på beteendet längre fram i livet.
Låt mig peka på några av de vanligaste orsakerna till skrytsamhet utöver de ovan nämnda:
a. Behovet av självhävdelse. Att visa att man är bäst, starkast, snabbast, rikast o.s.v.
b. Brist på omdöme och kontroll av sitt beteende. Man märker inte själv att man skryter och är övermodig.
c. En viss osäkerhet men ännu oftare ren egoism. Man är helt enkelt ”egotrippad”.
d. Ren hybris vilket är toppen av övermod. Låt mig bara nämna Napoleon och Hitler. Deras fall blev stort.
Men jag har tänkt, att många skrytsamma personer säkert lider av mindervärdeskomplex. De känner sig underlägsna, och för att överbrygga denna känsla tar de till skrytet. Visst är det också en form av självhävdelse, men sådana människor behöver hjälp för att komma fram till ett normalt beteende. I stället för att döma sådana medvandrare är det din och min plikt att lyssna på dem och sedan leda dem in på rätt väg, ett lugnt och sansat beteende.
Anders Wikehult
Mölndal
|
NÄR JAG KOM
Hon sa:
Den stackars människan
som var här när jag kom
hon fick ju ingenting ur händerna,
hon stammade och rodnade
och vågade aldrig tala med chefen
så när jag kom sa chefen:
Så bra att det kommer någon
med lite ruter i.
Och jag rustade undan på dagen
det som legat efter i veckor.
Nu är det ordning på det här jobbet.
Han sa:
Fan vad dom var efterblivna
på det här stället
när jag kom,
dammiga idéer
gammal bråte
inget GO.
Men jag satte hjulen i rullning
så nu är vi igång
nu går det framåt,
nytt blod i hjärnvindlingarna.
Nu händer det något
på det här jobbet.
Så sa de alla.
Jag träffade aldrig de andra
de tafatta och trögtänkta
alla drömmare utan GO,
de som inte klarade upp det
var fanns de?
De som strulade till det
så att de duktiga kunde säga
NÄR JAG KOM
Men de andra måste ju finnas?
Eller är det bara mig de talar om?