Märta var helt blind, hade stelopererad höft, svårt hjärtfel, njursvikt, diabetes, kronisk urinvägsinfektion, smärtande bältros sedan tio år, vatten i lungorna och magblödningar. På magsjukdomen kunde ej ställas diagnos då man bedömde att undersökningen skulle vara livshotande, men hon var beroende av blodtransfusioner. Hon fick avslag!
Märta blev nästan 87 år. Trots svåra handikapp, hon var blind sedan 10 månaders ålder och hade en höft stelopererad efter en infektion i 10-årsåldern levde hon ett bra liv tack vare en positiv inställning och en ofantlig viljestyrka.
Hennes make hade ett ben amputerat efter cancer i ungdomsåren och var periodvis svårt deprimerad. Men – de var ute och seglade i en liten båt som saknade övernattningsmöjligheter och de sov i tält, de hyrde sommarstuga i Småland med primitiv standard, de gick långpromenader! De umgicks med vänner. De uppskattade sång och musik, god mat och dryck. I början av 80-talet flyttade de till en trerumslägenhet på Söder och Märta fick nära till Gotlandsgården, ett hus för synskadade.
Ett par år därefter fick han en propp som gjorde honom förlamad i vänster sida. Det blev rullstol och mycket, mycket jobb för Märta. En gång i veckan kom hemtjänst ett par timmar, en gång i veckan hämtades han för bad, annars skötte hon allt, inklusive dagliga promenader med sin man i rullstolen.
Märta fick hjärtfel. Hon blev orolig för vad som skulle hända maken om hon hastigt skulle dö.
Båda fick problem med hörseln.
Något år efter makens död drabbades Märta av bältros. Bältrosen försämrade hennes livskvalitet avsevärt, smärtorna lämnade henne aldrig.
Fram till sommaren 2007 fungerade ändå det mesta skapligt. Vid makens död hade hon övervägt en flytt, men hon hittade ju i sin lägenhet, den låg nära Gotlandsgården och hennes vänner hittade dit. Hon valde att bo kvar.
Krämporna tilltog. Den redan dåliga hörseln försämrades. Märta orkade alltmer sällan gå på promenad. När hon inte längre orkade laga mat, blev hon utlämnad till färdigmat och hemskickad mat och det smakade inte. Hemtjänst kom en gång om dagen under vardagar, men hade ack så bråttom, uteblev eller kom sent. Men Märta ville inte flytta. Hon bytte aktivt hemtjänst när hon blev missnöjd.
I januari 2007 bad hon att få en rullstol. Efter ett antal påringningar och alla möjliga ursäkter fick hon en. I maj!
Under sommaren fick Märta urinvägsinfektion. Den släppte aldrig. Magen krånglade. Hon hade smärtor. I september blev det akut inläggning på SÖS för hjärtat. Och sedan hem för att klara sig själv. I november upprepades samma sak.
Märta var nu mycket mager och hon kom inte längre och öppnade dörren utan hemtjänst. Nu ville hon ansöka om vårdboende på Vintertullen, dit hon ville komma efter jul.
Märta var helt inställd på att flytta. Biståndshandläggaren var helt inställd på att Märta skulle få utökad hemtjänst. Det var det enda hon pratade om, även om Märta till sist fick sin ansökningsblankett ifylld. Märta var arg.
När Märta den 22 nov fick avslag gav hon upp. Hon förlorade gnista och livsvilja. När vi anhöriga besökte henne den 22 dec kunde hon inte äta den favoritmat vi hade med oss och orkade knappast tala och andningen var så dålig att vi tog henne till akuten och hon blev inlagd.
Märta kom hem den 28 december. Det larm som fanns i beslutet från den 22 nov hade ännu inte anlänt. Vi anhöriga tog kontakt med distriktssköterskan som lovade att trycka på, men det var ju helg…
En av de första dagarna på nyåret: Märta är kvar i sängen när jag kommer på förmiddagen. Har äntligen fått sina sömntabletter men inte klarat förpackningen och tappat ett flertal innan hon äntligen fått i sig en. Hon har inte ätit eller druckit och vill inte ha något. Larmet har ännu inte kommit. Jag pratar ännu en gång med distriktsköterskan.
Det står sedan länge helt klart för oss anhöriga att Märtas boende inte fungerar, att hon är multisjuk och att hemtjänstens insatser otillräckliga. Märta behöver mer än omsorg. Hon behöver vård!
Någon morgon senare hittar hemtjänsten Märta i sin egen avföring på golvet vid sin säng. Hon har försökt ta sig till toaletten. Hon har även förlorat mycket blod och förs i ambulans till SöS och efter några dagar till Dalens sjukhus. (Geriatrisk avdelning)
Den 15 januari hade vi ett vårdsamtal igen. Denna gång deltog flera släktingar, läkare, arbetsterapeuter med flera, förutom biståndsbedömaren.
Märta var nu påfallande svag och utmärglad.
Hon kunde inte längre röra sig i lägenheten utan att hålla i sig med båda händerna. Hon kunde inte ens bära ett glas vatten från det ena rummet till det andra. Som helt blind kunde hon inte heller använda sig av rollator. I detta tillstånd hade hon forslats från Dalens sjukhus till sin lägenhet.
Arbetsterapeuterna var liksom vårdpersonalen eniga om att eget boende var uteslutet. Det påpekades att hon varit inne akut fyra gånger under hösten, att hjärtat var mycket dåligt. Njursvikt hade tillkommit. Blödningar från magen krävde upprepade blodtransfusioner.
Vi påpekade den psykiska försämringen, den förlorade matlusten och ointresset för omvärlden.
Biståndsbedömaren avslutade mötet med att lova Märta att göra allt för henne.
När avslaget kom trodde vi inte det var möjligt.
Vi bad att få tala med biståndsbedömarens chef, men hon sa inte mer än att en bedömning gjorts. Plats på servicehus kunde hon erbjuda, men som Märta så riktigt påpekade, ”jag har ju redan en lägenhet”. Märta vägrade denna lösning. Vi var och tittade för att inte lämna någon lösning oprövad, men Märta blev arg: Hon ville inte längre bollas fram och tillbaka, hon ville ha ett vårdboende på Vintertullen och annars kunde hon lika gärna ligga hemma i sin egen säng.
Hon skulle alltså skickas hem. Då vägrade Märta att äta, dricka och ta sina mediciner! Vi anhöriga ringde biståndsbedömarens chef, som lovade att ta upp fallet på nytt i ett sammanträde samma dag. Vårdboendet beviljades.
Märta hade fått sin vilja igenom, började planera flytten och hann sova en natt på Vintertullen. Sedan behövde hon syrgas och det kunde hon inte få där, varpå hon forslades tillbaka till Dalen där hon avled.
Anna Billing
|
|
|
som "Märta" när dom tvingas få sådan behandling kanske någåt händer